Drömmar börjar som glas, ömtåliga. Genom en viskning kan glaset få imma, bli dimmigt och oklart. Är vi inte på vår vakt så kan vem som helst mot vårt medvetande krossa glaset, långsamt eller snabbt, ibland innan vi ens har hunnit hälla den första droppen i det.

Det är inte förrän det ömtåliga blir till vår styrka, det är inte förrän vi vågar se igenom imman, det är inte förrän vi vågar tro på glassplitter. Det är inte förrän då som glas kan bli till stål och stålet blir vår verklighet.