Det var tyst överallt, inte ens bilarnas ekande läte hördes utanför lägenheten. Det var tidigt. Klockan var fyra, konstaterade mannen som befann sig i lägenheten genom att granska displayen på en uråldrig modell. Han behövde en ny, men han hade inte ens råd att betala räkningarna, än mindre en ny telefon... Inlindad i ett trasigt täcke, som tidigare lagats genom lappar som sytts över de trasiga områdena prydde täcket steg han, skakades, upp ur sängen.

”God Jul” mumlade han, försökte sig, tafatt, på ett leende men det resulterade i en sorgsen grimas som hörde hemma hos en man utan hopp – ingen vision. En man som gett upp för länge sedan.

Han såg ut igenom fönstret.
Inte ens julbelysningen som placerades med jämna mellanrum, ovanför vägen, lättade upp stämningen.
Idag var julafton och han var dyster,
han var ensam och fattig och befann sig i en lägenhet utan el och belysning.
De sista värmeljusen hade han tänt dagen innan i ett desperat försök för att få värme stod kvar på köksbordet, vilket var det enda bordet i lägenheten.
Han var så gott som hemlös.
Han drog en hand igenom sitt svarta, toviga hår medan han granskade sin reflektion i fönstret.
En suck lämnade hans läppar, handen fastnade i hans smutsiga hår som inte blivit tvättat på månader – lika smutsigt som resten av hans kropp, inte minst hans samvete.

Utanför fönstret syntes snöflingorna dansa sakta i lampornas sken som dess elegans endast var till för att retas.

Misär. Kaos. Det verkade inte finnas någon lösning, han har tagit distans från alla han tidigare känt. Både vänner och familj och med det fann han ingen lycka.
Ingen ville längre ha med honom att göra – hans beroende hade gått för långt och de kunde inte hjälpa honom, men dess verksamma tröst han valt men det fanns ingen återvändo.
Han var medveten om det,
inget sätt att komma tillbaka.
Det är för sent!