- Eileithyia, du kommer inte?
                          Hör då min sång!
Ditt namn är ett utdraget skrik.
Den enda smärta som saknas,
du spinnare av tråd och tid.
Jag står tomhänt inför havet,
som en dröm utan början,
med rusande blod och en svala
vingbruten i bröstet.

Jag skulle gråta, Eileithyia,
om inte allt redan låg i kors,
likt barren i en myrstack.
Det finns ingenting mer…
Vad begär du? Skogar
förvandlade till tomma papper?
Gryning till gryning? Tomma skor?

Mina ögon är trötta på havet,
Eileithyia, det som vältrar så rött.
Mina öron är mätta av tystnad.
Varje månads dörr öppnas och sluts,
dagar som trasmattor och väggar
utan porträtt som nätter. Taket läcker
och hinkarna räcker inte till. 

Se mina tomma händer, Eileithyia,
hur de håller allt och inget,
bär linjerna som djupnar till dalar
där ekot av min sång föds
och dör mellan valkiga berg.