Demonen är ett mörker som hon kliver in i. Livets monumentala tomhet. Avdelningens sjuka stiltje eller hela havet stormar när en ny supertraumatiserad patient anländer med skrikande ögon som har sett in i det svartaste mörkret i ett blodigt krig någonstans.
Hon försöker ignorera bort honom när hon går på tå bort till expeditionen för att be om en sobril så att monstret ångesten inte ska äta upp henne innifrån. Hennes rum är kallt vilket skulle kunna tyda på att det råder demonisk aktivitet. Doktor Knorr går som en självsäker fältherre genom korridorerna. Han tycker att Psykiatrin fungerar alldeles utomordentligt bra.
Hon ligger i fosterställning på sin obäddade säng. Ångesten och skräcken blixtrar och molar. Ingen i personalen frågar hur hon mår. Vad sysslar personalen med? Det är ingen som vet. Det är jävligt kallt i hennes rum och ingen verkar veta någonting. Hon heter Agneta och har varit misshandlad av sin man i 15 år sen hon var 25 år gammal. Deras tre barn har tagits om hand av socialtjänsten och hon har haft sjukersättning i sju år. Hennes vänner, nära och kära och släktingar har fullt upp med sina liv och dess problem. Allt vad Agneta har är ett kallt rum på psyk, ångesten och skräcken,
samt den terroriserande känslan av en grym ensamhet som inte går att göra någonting åt.
Medpatienterna befinner sig i en annan värld och personalen har alltid bråttom. Klockan 17 är det middag med en outhärdligt taskig stämning. Hon kräks upp maten. Hon väger 46 kilo. Det är fem veckor till jul och hennes hem ser ut som en soptipp. Hon orkar inte prata med sina barn. Doktor Knorr är väldigt påfrestande optimistisk, som att ett mirakel ska inträffa. Psykolog eller psykoterapeut får hon inte träffa för Sverige har inte råd att reparera trasiga psyken och själar. Det handlar om att prioritera säger politikerna och plockar ut vansinnigt höga löner i en underbar känsla av förträfflighet. Agneta vandrar korridor fram och tillbaka för att distrahera bort ångesten.
En tisdag förmiddag så får hon träffa Doktor Allsmäktig, hon som aldrig ser sina patienter i ögonen och som pratar väldigt forcerat som om hon gick på amfetamin. Agneta ska skrivas ut för artonde gången. Men jag mår ju faktiskt skitdåligt säger Agneta, ni kan ju inte skriva ut mig. Jo men nu bara är det så helt enkelt säger den allsmäktiga Doktorn dumdrygt och isande känslokallt. (Ännu sjukare människor sitter på akutpsyk och kräver plats på avdelningen.)
I det här ögonblicket så startar en klocka i Agnetas utmattade hjärta som tickar ned. Hemma i lägenheten stinker det av sopor och rutten mat, det är kallt här också och hon konstaterar att hennes så kallade liv är ett utstuderat helvete. Hon blir plötsligt alldeles lugn och harmonisk. En frid fyller henne och hon sms:ar till sina barn. Sen tar hon fram burken med propavan sömntabletter och stilnoct insomningstabletter, tömmer burken och lägger sig i ett varmt bad. Mozarts Requiem ljuder ur stereon och hon är snart fri som en fågel. Det hon gör mot sig själv är
en kärlekshandling. Barmhärtighet.