Det är något som tvekar
mellan träden, som lika
omärkligt vänder bort
sin blick när man vilar
sitt ansikte där, i den sista
men starkaste grönskan

och upplöses av vinden;
sakta släpper taget om det
tunna och låter det singla
mot marken, i sin egen takt
och lägga sig tillrätta på
det redan svala, väntande