Vart än jag mig i vida världen vänder,
så vandrar jag igenom tomma gränder
och hamnar uppå övergivna stränder.

Vad söker jag? Det var jag sällan själv.
Men i det stilla bruset av en älv
jag tycker mig förnimma det i kväll.

Jag fyller lungorna med luft och kan
så nära bringa den där bilden an
av det jag eftersökte, men ej fann.

En tyst och ack så fridfull promenad
igenom ensamhetens esplanad
är nästan som en bitterljuv ballad.

En känsla utav dyster vanesak
bemöter mig uti mina gemak.
En olycksfågel sitter på mitt tak.

I kvällen utanför min fönsterruta,
där hör jag hur en storm börjar att tjuta.
Jag undrar om det någonsin skall sluta.

Jag lägger kinden mot mitt örnegott
och medan nattens vindar viner rått,
så drömmer jag om det jag aldrig fått.