Så som allt sker, så som allting händer.
Så enkelt, så snabbt som en låga tänder.
Brinnande, flammande lågor i allt.
Varför kring mig är det fortfarande kallt.
Det skrikande inom mig vill få ett slut, men elden i mig kommer aldrig dö ut.
Kyla och värme i en vacker obalans. Det går, det går, men det går ingenstans.
Den som definierar, den som förstår kan också förstå hur snabbt lyckan går.
En händelse utav dess ofattbara slag, kan göra en stark, men också en svag.
Som känslorna famlar och som känslorna välter, vad kommer hända om isen smälter?
Ovetande vet jag bara på känn, att elden kan tändas igen och igen.