”Ich bin ein Berliner”, sa Kennedy. Det betyder ”Jag är berlinare” och det uttalandet tycker jag mig kunna instämma i. Jag var i alla fall jag berlinare under större delen av vecka 34, år 2016.

Min erfarenheter av att åka utomlands är dessvärre ytterst begränsade. Förutom ett antal resor till den danska huvudstaden hade jag fram till augusti i år endast lämnat svenskt territorium två gånger. Det var dels när jag 1990 åkte på chartrad bussresa just till Berlin, dels år 2000 då jag tog en flygresa till Rom.

Att utlandsresandet för min del varit så väldigt begränsat har främst ekonomiska orsaker och av det skälet hade jag egentligen inte planerat fler resor utanför Svea rikes gränser. Men i somras hittade jag på internet en resa till den tyska huvudstaden till ett förmånligt pris – cirka 3500 kronor för flyg och fyra nätter på ett hotell vid Kurfürstendamm. Och då jag i 26 år längtat tillbaka till Berlin tvekade jag inte många sekunder innan jag bokade.

Natten före avresan sov jag ganska dåligt. Hade drabbats av vad min mamma brukar kalla ”resefeber” - det vill säga förväntan blandat med ett visst mått av nervositet. Men flygturen mellan Copehagen Airport och Berlin gick bra. Utanför den berlinska flygplatsen Tegel sökte jag en stund efter hållplatsen varifrån den buss avgick som enligt information på nätet kunde ta mig till Bahnhof Zoo. Men jag hittade inte någon sådan hållplats så i stället hoppade jag på en buss på vilken det stod ”Hauptbahnhof”. Tänkte att från centralen bör det väl gå lätt att ta sig vidare.

Via internet hade jag i förväg köpt en sexdagarsbiljett för Berlins kollektivtrafik, både de jordiska och underjordiska tågen samt bussarna, och jag fick nu hjälp att stämpla in denna biljetts startid i en maskin på bussen. Sedan satte jag mig bredvid en medelålders kvinna som av hennes uniform att dömma troligen var anställd vid kollektivtrafiken. Hon började tala till mig på tyska och det fortsatte hon med trots att jag på engelska genast förklarade att jag inte förstod. Hon höll en ganska lång monolog som föreföll handla om turister, men eftersom hennes attityd inte var direkt otrevlig eller falsk så utgick jag från att jag troligtvis inte blev alltför förolämpad.

Framme vid centralstationen fick min fördom om att tyskarna är så bra på att organisera saker och ting sig en rejäl knäck. Jag hade planerat att ta antingen U-bahn (tåg under jord) eller S-bahn (tåg ovan jord) genom staden, men det var omöjligt att hitta rätt plattform. Detta på grund av att både vettiga informationsskyltar och informationspersonal lyste med sin frånvaro. Så jag ägnade alldeles för lång tid åt att irra omkring på stationen. Passerade flera gånger ett kafé som kallades Einstein Kaffee och jag övervägde att ta en fika där, men utgick från att kaffet troligtvis endast var relativt gott.

Så småningom fann jag dock en uniformerad kvinna som stod vid en bagagevagn på en plattform och hon kunde på fullt begriplig engelska (inte helt vanligt i Tyskland) förklara vilken plattform jag skulle gå till. Så efter en stunds resa med S-bahnlinje nummer 7 och en halvtimmes promenad i 30 graders värme från Bahnhof Zoo till slutet av Ku'damm så stod jag, svettig och trött, i hotellets lobby.

Receptionen var bemannad av inte mindre är fem portierer och en av dem, en ung kvinna, började tala till mig på Goethes och Schillers språk. Hon övergick dock till engelska när jag, för säkert tionde gången sedan Köpenhamn, drog ramsan: ”Sorry, but I don't understand German”. Hon tog uppenbarligen denna fras helt bokstavligt eftersom hon servilt betjänade mig på engelska och kallade mig Sir, medan hon och hennes kolleger samtidigt inbördes förolämpade mig på tyska. För som ”min” portier sa till kollegorna: ”Han förstår ändå ingen tyska”. Men det hade hon alltså missförstått en smula. Lite tyska förstår jag. I alla fall såpass att jag begrep att jag blev smutsskastad. Dock är jag tillräckligt gammal för att också inse att det inte finns någon anledning att bry sig om vad så pinsamt omogna personer anser om mig. Så när den lismande portiern med en falskt klingande och kräkreflexframkallande inställsamhet sa ”I hope you will enjoy your stay” så log jag vänligt och svarade ”Thank you”. Vad jag tänkte är en helt annan sak.

Jag tog hissen upp till mitt rum, slet av mig kläderna och hoppade in i badrummet för en kall och mycket uppfriskande dusch. Efter att sedan ha vilat en stund på den komfortabla sängen, gick jag ut på Kurfürstendamm för att få mig något att äta. Det blev en pizza som var fullt ätbar, men dessvärre inte lika god som en genomsnittlig malmöitisk dito.

När den berlinska pizzan var uppäten ägnade jag någon timme åt att promenera kring Ku'damm och fotografera. Min främsta hobby är nämligen foto, speciellt gatufoto – det vill säga bilder på människor i stadsmiljö. På internet hade jag före avresan dock läst att det i Tyskland kunde vara mycket känsligt att utan tillåtelse fotografera folk och att det pågick en debatt kring huruvida det ens var lagligt att plåta någon som råkade gå förbi på gatan.

Men jag fotograferade trots detta på Berlins gator och andra offentliga platser och det visade sig inte vara något problem. Förutom i två fall. Det var dels en hästkusk vid Unter den Linden som högljutt protesterade när jag riktade min kamera mot honom och hans ekipage och dels var det en sovande hemlös man på tunnelbanan.

Vanligtvis har jag som princip att inte plåta missbrukare, tiggare, hemlösa eller andra utsatta personer. Men det var något med den sovande mannens nästan änglalikt rofyllda ansikte som gjorde att jag kände att en bild skulle kunna bli väldigt fin och inte alls kränkande. Därför plåtade jag. Men just då vaknade mannen och med buller och bång och tyskspråkiga protester rusade han fram till mig. Han var upprörd men jag uppfattade honom inte som hotfull.

På engelska bad jag om ursäkt och erbjöd mig att radera bilden. Han verkade dock inte förstå mig och jag begrep inte den ordagranna betydelsen av vad han sa till mig. Men plötsligt blev han lugn, klappade mig på axeln och sa: ”Okay!” Sedan gick han tillbaka och satte sig igen. Först förstod jag inte varför han så plötsligt ändrat sig, trots att jag ännu inte hunnit ta bort bilden. Men senare insåg jag att han möjligen trott att jag redan raderat den. Hur som helst bestämde jag mig för att inte använda bilden och det inte bara för att den trots allt inte blev bra.

Incidenterna i tunnelbanan respektive på Unter den Linden fick mig som sagt inte att avstå från fortsatt gatufotografering i Berlin. Jag plåtade bland annat på så folktäta platser som Brandenburger Tor, riksdagshuset, Alexanderplatz, Bahnhof Zoo och Viktoria Park i Kreuzberg. Helt utan problem.

Viktoria Park besökte jag på den tredje dagens kväll, fast jag försökt ta mig dit redan kvällen innan. Då råkade jag dessvärre stiga på fel buss och hade åkt ganska långt innan jag insåg mitt misstag. Hoppade av för att ta samma linje tillbaka till Ku'damm. När jag gick över gatan lade jag märke till att en ung kvinna på hörnet såg på mig. När jag mötte hennes blick tittade hon inte bort, vilket brukar vara det vanliga reaktionssättet.

Jag gick och ställde mig vid hållplatsen. Strax därpå passerade en annan tjej som också hon tittade på mig och hennes blick uttryckte tydligt den typ av intresse som unga kvinnors blickar numera aldrig uttrycker gentemot medelålders mig. Jag började misstänka att jag råkat hamna mitt i ett prostitutionsstråk.

När så kvinnan på hörnet gick fram till en bil som stannat till vid trottoarkanten, öppnade dörren och talade en stund med föraren, för att sedan gå och ställa sig på hörnet igen var jag övertygad – runt omkring mig pågick sexhandel helt öppet. Detta förvånade mig eftersom gatan samtidigt var rikligt befolkad även av så att säga vanliga flanörer och bilister. Min bild av gatuprostitution var att den ägde rum på mer öde platser.

Strax efter kvinnan med den yrkesmässigt intresserade blicken kom en annan ung person gående. En person som den i genuskunskap obevandrade skulle ha kallat ”kille utklädd till tjej”. Själv väljer jag att använda begreppet mtf (male to female, vilket möjligen är ett begrepp som inte använts de senaste tio åren – jag är inte helt uppdaterad). Denna transperson (som troligen också var prostituerad) passerades av två unga män. Dessa vände sig om och skrek ”Hurensohn” (son av en hora) efter transpersonen. Denna mtf lät sig dock inte kuvas av detta utan vände sig om mot killarna, tog ett stadigt machogrepp om sitt eget skrev och ropade några väl valda förolämpningar efter sina antagonister. Dessa mumlade något, men fortsatte att gå från platsen. De föreföll förvånade och lite spaka över att transpersonen uppenbarligen hade minst lika mycket stake som de själva ansåg sig ha.

Sedan kom bussen och jag tog mig tillbaka till hotellet, för att nästa kväll försöka hitta rätt och ta mig till Viktoria Park. Detta lyckades jag med och parken visade sig vara ett lugnt och trevligt ställe med en utsiktsplats där folk satt och njöt av solnedgången. I parken fanns också ett anlagt men ganska naturtroget vattenfall. På en klippavsats mitt i fallet stod en ung man och lekte med sin hund.

I Berlin besökte jag många konstmuséer. Det första var Hamburger Bahnhof – en stor och pampig byggnad, före detta järnvägsstation, med ganska intressant innehåll, bland annat ett par verk av Andy Warhol. Ett ännu pampigare museum var Alte National Gallerie; en slottsliknande miljö med många klassiska verk. Den mest positiva konstupplevelsen under mitt besök i Berlin var dock Museum Berggruen som främst är inriktat på konst av Picasso. Helt fantastiskt att få beskåda drygt hundra verk av mästaren.

Den enda egentliga konstbesvikelsen i Berlin var Deutche Bank Kunsthall som visade sig vara en medioker utställningshall med en trist utställning. Då föredrar jag till och med Tomelilla konsthall.

Via internet hade jag långt i förväg köpt ”Berlin Museum Pass” som under tre sammanhängande dagar gav fri entré till inte mindre än femtio olika muséer. Det kostade 24 euro (cirka 230 kronor) och jag beställde det på www.berlin-welcomecard.com, där jag även köpte sexdagarsbiljetten till stadens kollektivtrafik (som kostade cirka 40 euro)

Jag besökte även ett tekniskt museum – Deutches Technikmuseum Berlin – som bland annat innehöll ett stort antal gamla bilar, flygplan, lok och tågvagnar. Men eftersom jag alltid varit främst intresserad av foto och video så blev mina favoritavdelningar de som visade upp ålderstigna kameror, fotoateljér och en gammal tv-studio.

Dessvärre besökte jag även Berlins Zoo, vilket visade sig vara ett misstag. Egentligen är jag inte så intresserad av djurparker och egentligen borde inte djur sitta i bur. Men eftersom jag inte visste hur jag skulle fördriva tiden mellan det att jag checkat ut från hotellet och det klockslag då planet skulle lyfta och eftersom jag ändå befann mig i närheten så köpte jag en biljett till Berlin Zoologisher Garten.

Det var en ovanligt tråkig anläggning. Dåligt planerad, dålig skyltning, ologiska gångstråk. Dessutom föreföll en hel del av parkens djur ha ”åkt på semester” - många burar stod tomma. Det enda i mitt tycke roliga med denna djurpark var de ganska många gråsparvar som tagit sig in genom dörrarna till ett av fågelhusen där de stal av papegojornas mat. Detta kunde de göra eftersom burnätet inte var mer finmaskigt än att sparvarna utan problem kunde ta sig igenom.

Efter djurparksbesöket tog jag bussen till flygplatsen där jag fick vissa problem med säkerhetskontrollen. Det började med att jag hade lite för bråttom in genom metalldetektorbågen. Kvinnan framför mig hade knappt hunnit igenom och kontrollanten vinkade åt mig att backa. När det blev min tur larmade detektorn, vilket innebar att jag utsattes för en mer ingående kontroll med handhållen detektor. Men eftersom jag inte hade mer metall på mig än plomberna i mina tänder fick jag gå vidare. Dock stoppades jag nästan direkt av en annan kontrollant som undersökte om jag bar med mig droger eller sprängämnen. Det gjorde jag dock inte, så drygt en halvtimme senare satt jag på planet till Danmark. Och eftersom inte heller mina medpassagerare föreföll ha tagit ombord några bomber så flög planet i luften på det sätt som turister vill och inte på det sätt som terrorister vill. Och efter en timmes flygresa landade vi välbehållna i Kastrup.

Jag trivdes i Tyskland och tycker att det skulle vara kul att någon gång besöka Hamburg. Tror dock inte att jag någonsin kommer att instämma i vad någon skämtare (möjligen Hans Alfredson) har påstått att Ronald Reagan ska ha sagt när han besökte denna stad, nämligen: ”Ich bin ein Hamburger”.