hejdlöst faller jag, men bryter aldrig ytan
askgråa vågor nedan mig ryter, hora svin äckel
långsamt kryper tiden, sträckbänk för själen
i ett evinnerligt nu, obarmhärtigt tyranni
ett av högmod förmedlat fall, Icarus kära syskon
och jag tror jag förstår, "vad är en människa?"
en illusorisk enhetlig karaktär, vars essens motsägelsefull
en efterkonstruktion, av ryckiga narrativ
som bräckligt skydd, mot ett inre sug


och det är så förbannat tyst

i smärtans epicentrum