Prometheus

ett ord är en torkad bild
där köttet är en stelnad förtvining
och ett orörligt skelett 

snarare en fossil
djupt bäddad i sten
ett leddjur som tyst stirrar tillbaka 

jag försöker lägga dem i ordning
foga dem med luft och hopp
om åskväder som Frankenstein

 

 

 

 

 

 

Fri vers av Stefan Albrektsson
Läst 412 gånger och applåderad av 18 personer
Publicerad 2016-10-02 10:23

Skriv ut
Spara som PDF

Magdalena Eriksson poetens helvete och abstraktionens torra dryck vad kan man uttrycka i ord som ingen redan sagt? just mina singlande höstblöta ord kanske... jag gillar särskilt slutet med Frankenstein ser mina bilder stappla mot utgången titt som tätt. 2016-10-09

Stanley Rydell Undrar om det räcker med ordning och energi? Tänker på Ratatosk i fornnordiska myten som ger lekfull energi med sina skutt och väcker till förening mellan ormen och fågeln/ jord och luft. Associerar till Hezekiels syn där de förtorkade benen som får liv. En kroppslig hebreisk metafor. Gillar att dikten ger motstånd. 2016-10-07

TrollTörnTrappan Applåd-åska har du redan fått... Ordningen, närmare bestämt våra val av unik ordning, är vad som levandegör komponenterna - skänker skeletten o nollorna språk mer än ord. 2016-10-03

Gunnar Hilén Kraften, energin, den goda aggressionen...ja det är många idag som saknar den...många gobitar här 2016-10-03

ej medlem längre Usch vad jag ogillar det allegoriska "A är B", använt inte mindre än två gånger här i början. Men det missnöjet stannar på formuleringsnivå, för tanken bakom texten och ambitionen är det inget fel på alls. Vacker språkkritisk dikt. 2016-10-02

Anoo Niskanen "ett ord är en torkad bild" Den raden kommer att gå runt i mitt huvud som ett mantra. Lysande! 2016-10-02

ej medlem längre Briljant lyrik! 2016-10-02

ej medlem längre Jag tycker om text där jag i alla skikt ser och uppfattar texten som lysande, men ändå inte riktigt kan ta den till mig eftersom min erfarenhet av ord går i en annan riktning. Det är stimulerande. Fördjupar och vidgar språket. Där enligt min mening det slutliga gränslandet att söka är där orden inte ens tar emot orden. Trädet tar inte emot trädet etc. Där andas språket något nytt. Nu skall jag visserligen göra det lätt för mig och välja ordet 'kvinna'. I min värld når jag aldrig med det ordet den första strofen. Och skulle jag redovisa hur det ordet ”rinner” skulle det ta tid och ordet skulle i processen bli allt mer likt hud och kropp. Men så finns här den sista strofen. Och jag tänker: står vi verkligen så långt från varandra. Utan blir det inte för oss båda: skapa människan, skapa... 2016-10-02

Anya Metaforrikt detta. Denna jätte verkar lida. Mustiga ord - köttet är en stelnad förtvining. Ger en stark bild. 2016-10-02

ej medlem längre Wow, så bra! Jag tycker om alla stroferna. Håller inte med om den första, men den andra känns ömsint och som jag tänker om mitt skrivande. Tredje strofen är vacker, slutraden förvånar! Det är både lyriskt och humoristiskt. 2016-10-02

Respons Kanske kan du likt Prometheus som stal elden från gudarna till människorna foga samman de döda orden för att bringa liv. Allt skrivande handlar kanske ytterst om det. En förtätad angelägen dikt. 2016-10-02

objekt3 om detta ständiga ämne, gåsfjäderpennan och brevlajv 2016-10-02

i af apa ja det känns som ett leddjur som tyst stirrar tillbaka... gillar mycket! men tycker att "eller" stannar upp läsningen onödigt i andra versen.( en småsak i en utmärkt dikt!) 2016-10-02