Jag är en kosmonaut, utslagen ur omloppsbana av en asteroid.
Utan riktning och orientering klamrar jag mig fast vid en dröm om att nå stjärnorna.
Den största av dem alla kan jag inte undfly;
Hon fyller hela min himmel och på detta väldiga hav av tomhet, i denna djupa och ändlösa rymd berövad på materia (ändå äger den allting!) finns ingen skugga att vila i; ingen natt till skydd mot hennes underbara utstrålning.

O ljushastighet, du ouppnåeliga universella konstant!
O ta mig bakåt i tiden!
Omvänd kausaliteten och minska entropin!
Återställ vad jag förstört och stilla vad jag upprört!
Skicka mig tillbaka till min omloppsbana och till mitt möte med min högst älskade asteroid!
Låt mig sedan färdas med chockvågorna hos dess händelsehorisont
intill tidens ände.