Det övergivna i stunden
då man går mellan träden
och stormen blåser genom
grenverk och kroppar, utan
tanke, bara med ett ursinnigt
vemod, som röjer alla tvivel
och fallna löv och bereder
plats för en tystnad lika stark
som den är svag, kan få en
att falla isär, men också att
samlas ihop, del för del tills
man återuppstånden kan
se in i stormens öga och le