Det känns som ljusår emellan oss.
Hur jag än vill kan jag riktigt inte förstå vad du får gå igenom och hur jag känner och hanterar det själv.
Som om jag går vid sidan av mina intentioner att vara medvetet stödjande och förstå.
Det är som det vore en oändlighet mellan dessa världar. Som två planeter i ett gemensamt kosmos där båda är fångna i sina egna atmosfärer.
Vill förstå men kan inte och törs kanske inte heller.
Har kanske inte förmågan att resa till din värld utan en karta som visar mig vägen till din rymd.
Så jag snurrar runt i ett universum som inte leder mig någonstans. Som en partikel i ett världshav, där alla känslor, tankar och frågor splittrar den lilla atomen och klyver hela min existens.
Som det också kanske gjort med dig.
Allt är helt plötsligt främmande, skrämmande och ogripbart. Inget jag kan förstå. bara kan känna en massa år som förminskas till en liten sfär. Eller ett svart hål som expanderar och slukar allt i sin närvaro. Där allt dör och föds på nytt.
Ett kalejdoskop som speglande omvärderar allt. Där allt målas om i nya nyanser när det färdas genom sitt egna mörker. Och det enda som till slut finns kvar där är sorg och vibrerande kärlek.
Saknar dig.....