Det irriterande ljudet verkade vara överallt i rummet, ett envist surrande som fick Edith att vakna upp ur sina funderingar. Hon kunde inte förstå var det kom ifrån. Med ett fundersamt uttryck i ansiktet såg hon sig om utan att finna en anledning till det konstiga ljudet.
Nåja, eftersom lugnet var borta kunde hon lika gärna göra lite nytta. Med en suck reste hon sig upp ur gungstolen och tog sig med hjälp av käppen ut till köket.
Fortfarande ringde det irriterande ljudet i hennes öron, men nu var det både högre och skarpare. Edith vände sig plötsligt mot klockan som stod på köksbänken. Där var syndabocken, med ett leende stängde hon av äggklockan och skrattade tyst åt sig själv.
-Minnet är inte vad det borde vara, sa hon högt. Kärringen börjar bli gammal.
Stelt och lite ryckigt böjde hon sig ned och tog ut sockerkakan ur ugnen. Den var hög och fin som alltid, ännu satt takterna i. Edith kände sig nöjd och vände vant upp sockerkakan ur formen.
Med en förväntansfull min satte hon sig vid köksbordet och såg ut genom fönstret. Nu kunde Per och Cecilia få komma med sina söta små barn.
-Hur gamla var de nu igen? frågade hon sig själv. Det börjar bli svårt att komma ihåg allas födelsedagar. Men de heter Karl och Elin, det vet jag.
Med en suck sjönk Edith in i sina tankar och minnen igen. Den största delen av sin vakna tid pendlade hon mellan dagens verklighet och den inre verkligheten. Det var som om det gamla kom tillbaka med förnyad styrka och suddade över det som var närmast i tiden.
"Tösen min!" ropade mor i dörren till stugan. "Du får hjälpa mig med hönsen."
Edith såg upp från sin läxbok med ett frånvarande uttryck i sitt fräkniga ansikte.
"Jag kommer!" svarade hon och reste sig upp från kökssoffan. "Jag kommer!" ropade hon högre för att modern skulle höra henne.
När hon gick genom köket ryckte hon åt sig koftan, det var ju inte längre sommarvärme i luften. Väl ute på gården förstod hon vad som hänt, där sprang hönsen runt och flaxade med en stor svart hund springande efter. Mor Maria sprang och schasade med hunden, med räfsan i högsta
hugg.
Edith log lite åt sin mor, hon visste ju hur rädd modern var för hundar.
När hunden kom fram till Edith för att nosa högg hon snabbt tag i halsbandet.
"Din rackare, har du smitit iväg igen." sade hon till hunden." Jag går hem med honom", sade hon sedan vänd mot sin mor.
Med ett ryck ser hon upp på personerna som står framför henne. Tankarna har ännu inte hunnit växla till dagens verklighet.
-Fick ni in alla hönsen? sade hon högt till Per och Cecilia.
De båda ser undrande på varandra i några sekunder.
-Vilka höns? frågar lilla Karl högt. Har du höns, mormor?
Tystnaden som följer blir ansträngd, tills mormor Ediths skratt bryter den.
-Älskade barn, jag satt försjunken i tankar, förklarade hon sin underliga fråga. Höns har jag inte haft sedan jag var barn.