Det finns tre av oss och det är vi.
Du, jag och föraren.
Vi befann oss i tunnelbanan,

och du gick in i vagnen före mig
då dörrarna öppnades.
Sedan, eftersom du tror dig om

att vara ensam i världen,
du inte skapade utrymme för mig
att ta plats i vagnen.

Så eftersom jag är en förstående person
lät jag dig fortsätta tro.
Det betydde att dörrarna slog igen

och tåget for iväg utan mig
eftersom jag stod kvar på perrongen
och fick vackert vänta

på nästa avgång mot aktuellt resmål.
Att du inte visste vart vi skulle,
spelade mindre roll för mig

eftersom du bara var min för dagen
ledsagare, om än vi varit
vänner de senaste minst tolv åren.