Blodet rinner likt vackra tårar ner för hennes kind
i mörkret där hon sitter i sin ensamhet.
Hon älskar mörkret och blodet men inte ensamheten.
Det är ingen som frågar och ingen som ser henne.
Den enda vän hon hade kastade hon bort för en vecka sen,
det var den enda som kunde trösta henne.
Men varför hon slängde den kommer hon inte ihåg,
hon tror det var för att den svikit henne.
Nu har hon bestämt sig för att leta en ny vän
som hon aldrig kommer att kasta.

Hon ställer sig sakta upp
och tar tag i handfatet för att inte ramla.
När hon hittat balansen igen tittar hon sig i spegeln.
Sminket är utsmetat av tårar
och kinderna kladdiga av blod.
Hon tvättar bort sminket men tvekar
när hon ska tvätta bort blodet.
Varför ta bort något som är så rött och vackert?

När hon tvättat hela ansiktet och lagt på lite nytt smink
går hon ut från toalettrummet
och låtsas som om ingenting har hänt.
Det är ljust ute, för ljust. Hon hatar ljuset,
det är så många som ser henne då.
Hon går raka vägen till affären.
När hon hittat rätt paket stoppar
hon den innanför ärmen på jackan.

Sen går hon till tågstationen, det är aldrig några folk där.
Hon sätter sig på marken i skuggan och tar fram rakhyveln.
Hon bryter sönder den plockar loss rakbladet.
Nu ska hon se vad hennes nya vän går för.
När hon drar upp ärmen kommer hon ihåg
varför hon slängde hennes förra vän.
Det var som hon trodde,
den hade svikit henne,
den ville inte fungera som den skulle.
Det tunna ärret på hennes handled är
bevis på att den inte fungerade längre.
Hon har andra ärr på armarna, större och tjockare.
Hon älskar dom ärren,
dom var minnen för all härlig oemotståndlig smärta.

Hon satte rakbladet på ovansidan av armen
och drog det hårdaste hon kunde.
Den fungerade utmärkt.
Det vackra röda blodet droppade ner för hennes fingrar
och bildade en liten pöl på marken.
Hon skulle ha tagit med sig ett litet glas
så att hon kunde dricka upp det för det smakar ju så gott.
Hon slickade upp det som rann på armen,
det smakar både salt och sött och lite järn.

När det slutade blöda skar hon sig i handleden
så att pulsådern gick av.
Blodet rann ännu vackrare och smakade ännu godare.
Så här vackert har livet aldrig varit förut.
Hon ångrar sig inte när det svartnar
framför ögonen på henne,
inte heller när hennes andetag slutar existera.
Nu är det bara hennes kropp som är kvar av henne.

Dom som hittar henne hittar en flicka som inte längre hatar,
dom hittar en flicka som ler.