Dessvärre
är det nog fler
än jag har lust att
tänka på som har mig
som idol. Det brukar slå
tillbaka så fort jag gör något
de inte förväntat sig och så blir
de besvikna och tar ut besvikelsen
på mig. Som ett litet bortskämt barn
som inte får vad det pekar på. Det
är i sanning besvärligt. Det är
inte jag som skämt bort
dem, men det är mig
de tar ut sina illa
känslor på.
Trist.
Jag har
inte bett
om att bli
idoliserad. Tvärtom.
Jag brukar berätta att
jag inte vill bli idoliserad
och satt på piedestal eftersom
fallet kan bli långt om någon vill
peta ner mig därifrån. De borde ta
ansvar för sina egna förväntningar och
besvikelser. Istället utser de någon
som inte skall behöva försvara
sig. Och så höjer de en sådan
människa till skyarna och
försöker sedan peta ner
personen som inte
uppfyller deras
förväntningar.
De borde
verkligen prova
på det själva. Klättra
högt upp någonstans och
sedan tvinga sig själva att trilla
ner därifrån. Så de kan ta reda på
hur den upplevelsen är, helt på egen
hand. Annars kan de sätta på plattan på
en spis och lägga handen där när
plattan blivit varm. Då skulle
de kanske börja fatta något.
Fast det är osäkert. En
del människor verkar
inte lära sig
någonsin.
Om du inte
tror på det är
det bara att titta
på teveprogrammet
'Lyxfällan' i teve tre. Vilket
handlar om människor som
struntar i konsekvenserna eftersom
de tror att någon annan skall ta över ansvaret
när de själva klantar sig. Att vara verkligt
vuxen är inte att klättra i berg eller
något i den stilen så att andra
människor än en själv får
sätta livet till. Det bästa
är istället att göra
saker för att se
till andras
hälsa, utöver
sin egen och att
alltid ha säkerheten
satt i högsätet. Det är
bara beklagligt när folk
skiter i sig själva men värre
ändå när de tänker att de aldrig
behöver ta eget ansvar själva.
Det finns alltid någon som
offrar sig för dem, dumt
nog. Dumt nog, dumt
nog, dumt nog
dumt nog
dumt...