Det är bara jag igen.
Jag står här och väntar på dig
på det vanliga stället.

Du vet var vi sågs första gången
och där stod jag och grät
när du lät din hand smeka mig
just i ansiktet,
jag tog emot din kram och din närhet

just då när jag som mest
verkade behöva dig
eller en människa som du.

Jag står här som på pass,
ifall du skulle komma här förbi.
Vet att det är liten chans till det,
men jag är så i avsaknad
av någon som du.

Du gav mig så mycket
just när jag var som mest i behov av det
och du gav av dig själv och din tid.

Vi hölls på och kramades
och pussades litet även.

Det var just en sådan där dag
av som hopplöshet
och så kom du,
efter många timmar
och tråkiga upplevelser.

Där smög du dig på,
när jag bara stod där
och grät nästan öppet.

Men du såg mig
och plötsligt bara var du där
och då för mig.