Ute väntade en grön matta av gräs på att skymningen skulle inse allvaret, gå och låta sig vaggas till sömns av möjligt missbelåtna grymtningar från en husets fader, vilken ville att allt skulle vara frid och fröjd, även när visst missmod rådde.
En sådan där i och för sig tänkt scen, men i alla fall väl förberedd nu. För som sagt, bättre beredd än inte. Samtalet till räddningstjänsten inräknat, som pricken över i. Spänningen stegrades och sjönk i perioder, som en sådan där pärs att som gå igenom efter en sorts olycksfall. Även denna gång dök det upp den ena bilen efter den andra och trängdes något alldeles befängt på deras så fint krattade gårdsplan. På fredagarna hade alltid morfar antingen krattat själv eller sett till att gårdsplanen var ordentligt krattad inför lördagen. Det var tradition på den tiden och traditioner bröts inte hur som helst. Efter sju lördagar och sju ringningar just dit och då, tröttnade familjen på 'onödiga förberedelser' och ringde bara till polisen och sade att nu hade det ringt igen. Familjen samlades i vardagsrummet och såg med något nedsatt iver på att teven skulle sända nyheter och att nyhetsinslaget från den lokala orten skulle visa var det brunnit just den gången. Någonstans säkert, bara inte hos dem. Som vanligt visades ett hus som stod i lågor, bara att det varnande samtalet som vanligt togs emot av en medlem i en familj i ett hus någonstans där det inte brann så mycket. Familjen ifråga vågade inte ha just öppen låga, om lördagen. Numera en ganska ny tradition men i alla fall omtalad och spikad, om en säger så. Det är därför det sägs om lördagar, i alla fall i en landsända till kommun att lördagen skall vara helgad och det utan något som brinner med öppen låga dessutom. Det är säkert därför ett som brännande ämne i december, att spara öppen eld till en söndag. Ett brännande ämne brukar annars kunna stå i bokhyllan eller vara en affär mellan tvenne högst inblandade. Annars var ordet på bygden att där härjade en pyroman och vem det var som ägde en sådan hemlighet var inte lätt att veta.
Nästa lördag var det dags igen, familjen var samlad. Det var även bohaget, bara på skilda ställen. Det var rena flyttfirman som var i farten. Även om det verkade brinna i knutarna i själva huset, så varken ringde det eller brann någonstans i staden heller. Andan höll den kanske och beredskapen var nog god. Men det enda samtalet till villan just den dagen var sent om aftonen och då var det någon som undrade om det hade ringt någon. Men det var alltså, som en slags felringning.
Fortsättning i nästa nummer av