Nu står åter tristessen över min axel och drar i mig.

Fullständighetens melankoli lockade henne till mig.

Ut genom verkligheten ligger allt i grå dvala.

Även allt liv som tidigare sprudlat.

Jag följer trastens i hennes steg, de leder till en hög brödsmulor.

Åter hos tristessen sätter jag pennan mot pappret och hoppas på mirakel.