Människohjärnornas  tarmar  skvalpar omkring
i sin träskmateriella  avföring, lämnande  en out-
härdlig odörs stank efter sig vart hon är.

Förvirrat  klamrar  de  sig  fast  vid  nån  enstaka
hjärncells tillfälliga  knoppande, som en oas i en
öken,där ofta hägringar bedrar.

Däri  den  uppoffringens  ansträngning  till  cere-
bration kan indikeras,förbrukas mest av sin egen
energis utmattning.

Det utdöda universums inre  universum  av  bort-
glömda tankeresors besök på okända hjärncellers
planeter i hopp om livgivande näring var  ett  des-
perat sökande efter någon annan än sig  själv, där
ingen mer än du själv hör ditt rop på hjälp.
-