gamla skrynkliga gubbar på fik imponerar inte
längre, men i deras ögon kan jag ändå
försvinna till fantasin, det
blir mitt tack till första världen och i samlingen
av rynkor tvinnas dessa in som en grå
vägg där allt det vita kan ske

du sa de har kroknade ryggar, kvinnor av äldre
mått, de som inte har ögon kvar att älska med,
vilken lögn, de bär sina kvistar högt
över vad vi har förstånd att förstå och
jag lägger mina handflator framför min
tanke, där kanske dagen också kan
vinna mig

jag berör mig till en annan värld