Då och då försöker jag vända mig till hans sunda förnuft. Ibland får jag för mig att ni har ett. Ni har nog ett som jobbar deltid för er och annan tid mot er sak. Men stundom har eller säger ni något förfluget som gör er sak seriös. Men besvärligt är det. Han får saker för sig förstår ni. Även ni har era ljusa sidor, bara att ni döljer dem för andra att se blott fragment av. Gång efter annan låter ni sådana skymta fram, lika bitar ur ett pussel eller en rebus. Att ni är vän med min make gör er sak mindre trevlig. Men det går inte att ha tur i allt. En har sina kort givna och delade. Det hela tycks bero av hur en spelar dem, hur andra gör det och om det är till er fördel när de väl hamnar på bordet. Livet är på det viset, eller kan visa sig vara det något i efterhand, oberäkneligt. Tiden är, som jag sade till er redan förut, viktig. Fast medan ni stiger på ett tåg söderut och min man, er vän, bara tjugo minuter senare stiger på ett tåg i samma riktning, kan den kvinnan redan vara på väg norrut flera timmar före er och ha resten av leken som nedrafsad och på det viset likna ett personligt klotter. Omöjligt för andra att läsa, söka dechiffrera eller få ut något av bara genom att se på det och söka använda huvudet. Den som har ett. Detta kan vara till nackdel i en detektivroman. En jag känner brukar dock kunna lista sig till intrigen i dem, trots författarens enträgna försök att kollra bort läsaren. Han är fenomenal, min bekant, att göra detta oavsett författare eller kännedom om författarens sätt att tänka. Han är förstås en som har en smula kännedom om människan som sådan och skulle säkert passa som konsult bara han själv ville. Men för honom är det mera av vikt att stå bredvid och se på, än att vara med i strålkastarljuset och sola sig i glansen från strålkastarna eller solen. Säkert är det också därför du aldrig hört hans namn nämnas annat än i förbigående och på en annan plats än här. Att vi råkar känna varandra var förstås redan från början oavsiktligt och även därefter något som bara händer. Ungefär som att ha bott vid en gata åtskillig tid och sedan plötsligt se en detalj som alltid funnits där. Bara att just du aldrig sett den eller skänkt saken en tanke. Förrän först nu, då.