Om jag ställer mig på tå och sträcker ut min kropp ser jag över balkongens kant. Vitnande knogar, händer som greppar hårt fast i räcket.
Jag ser ett, två, tre hus stöpta i samma form.
Nej, det var en lögn. Jag ser två sådana och vet att jag står i det tredje.
På andra sidan, en annan typ av hus och björkar med millimeterexakt lika mycket luft mellan stammarna.

Någonstans innan björkarna och efter de stöpta byggnaderna – en parkeringsplats.
Min syster och jag lekte bergsklättrare på snöhögen som skopats ihop för att ge plats åt alla bilar.

Men det var i vintras, nu är det vår och vid parkeringen finns också en annan typ av plats för lek.
Två gungor, en rutschkana och en sandlåda.
Alla färger är jämna. Det är brunt, beige, grått. Till och med gräset runtomkring går i samma ton.
Men.
I sandlådan finns någonting. Någonting som glimmar och är skarpt blått. Det måste undersökas.

Jag struntar i att ta på mig skor, det känns på något sätt som att tiden är knapp och jag måste prioritera.
Innan jag går ut i det kalla, ekande trapphuset stirrar jag några sekunder på dörren till det lilla rummet. Jag förmodar att det, som vanligt, är låst och det känns som att handtaget är milslångt bort. Ett svagt ljud av röst och tryggheten som aldrig blir min hörs från andra sidan.

Jag springer, nästan ramlar, snabbt ner för trapporna. Men mina nakna fötter gör mig ljudlös, osynlig.

Porten slår hårt igen bakom mig och jag fattar inte misstaget än.

Jag ser mig omkring innan jag går fram till sandlådan. På något sätt känns detta som ett hemligt spionuppdrag eller någonting ytterst privat. Jag vill inte bli upptäckt.

Kusten verkar klar men jag har förstås inte tänkt på ifall någon tittar ut genom ett fönster.
Å andra sidan är jag ju ändå osynlig.

Det skarpa blå är en trasig kedja och en värdefull skatt. Jag kramar den i handen och knogarna vitnar sådär igen. Metallen är iskall och grusig, det känns behagligt mot min hud.

Jag lägger den i bröstfickan på mina hängslebyxor och styr stegen tillbaka mot det stöpta hus jag inte såg från balkongen. Men stannar upp och tänker att kanske ska jag vända mig och gå åt det andra hållet idag? Fast så kan jag inte göra, det vore allt för dramatiskt.
Så jag går mot porten. Som är låst, så klart.

Det snurrar runt i huvudet och omkring mig och jag ropar med blicken mot balkongen jag stod på förut. Väntar, ropar igen, väntar lite till men inget händer.

Jag går tillbaka till lekplatsen och sätter mig på den ena däckgungan och där sitter jag i timmar. Solen sänker sig bakom björkarna och jag drar den blå kedjan mellan fingrarna.

När mina bara fötter börjat domna hör jag en bildörr slå igen och jag känner igen personen som närmar sig mig. Jag säger ingenting, men följer med kvicka steg med genom porten och denna gången tar jag hissen. Jag orkar inte höra min osynlighet i stegen uppför trapporna.

Jag går in i hallen och dörren till tryggheten som inte är min är fortfarande stängd och låst och inte för en sekund var jag saknad.