Jag är tyst och observant, sneglar på tomrummet som förtrycker min tysnad. Bröstet glappar i mjöliga uttryck som fördärvar ljudet av mina mörka andetag. Mina sömnlösa drömmar som aldrig väcks till liv har blivit en hägring, något jag inte längre längtar efter eller förser i mina fumlande meningar. Osynkade villkor som samarbetat med min successiva kontroll, spills ut på ett otillräckligt golv som fascinerar bildspelet i mitt huvud.

Klandringen som förnekar min form har blivit örfilar riktade mot min kind, jag är passiv men åtkomlig. Villig att känna hur ett par vassa fingertoppar omformulerar min kind med graciös färg och förtrollar stämningen. Jag saknar villighetens osympatiska makt utan bekymmer, där ögon utan personlighet är numera död och snedsteg är en frälsning.

Tålamod är det enda ordet min kropp reagerar på, även om jag känner mig skakig från den omtumlade cigaretten som just nu ärrar mitt tillstånd. Jag hade ljugit om jag hade erkänt mitt förstånd men min hjärna bearbetar mina demoner, mina känslor har blivit uppslukade av mina demoner. Jag känner hur dom äter mina kvarlevor. Förintar varenda fina detalj av smak och uppskattning. Istället är jag en gissning, ett obrytbart frågetecken som fortsätter vandra i min bubbla utan frid i sinnet.