Blicken mot din bröstkorgs horisont.
Spegelskärvan vid din mun.
Imman - ett andetagsbevis.
Och så, en lättad strykning mot din varma kind.
Förlåt, att jag väckte dig sådär,
jag glömde bort att mina fingrar skär.

Med mina tegelstenshänder höll jag väggarna på plats
och säger ingenting om att de rasat när du sov.
Detta bräckliga skal,
till och med ruinen - en fasad.

Jag håller hårt fast, min rygg blev din sköld
mot de tusen missiler som föll.
Men mot fötter i tungbetong
spelar pansarryggen ingen roll.

Jag släpper taget om taket och förlåt,
det faller över din kropp.
Men det är två i kvicksand eller
en som kan gräva sig upp.