(I min morgonglömska,
med grus i ögonvrån,
har du händer med hud.)

Jag tror jag klarar allting själv
om jag sträcker mig lite till.


Ensam är stark

men


också liten.


Du säger ingenting
men har den starkaste röst,
är den varmaste tröst.

Du tar mig
upp från golvet,
ner på jorden.

Benig rygg och slanka ben.
Ett mjukt knä och
den hjälpande handen
med långa raka fingrar i trä.

(Små ljusa strån på din arm,
egentligen spetor som sticks.)

Händer med hud om natten
fingrar av pinnar på dagen.
Din trygga röst som inte hörs
men finns.