Det slår ner
som en hök griper en sparv.
Ryggar bakåt av förödelsen. 

Vågor av rädsla,
katter av vatten,
drunknad sorg. 

Rasar genom en natt av glas,
när fruktan kastar nyckeln i hav
tiger dagen tungtungt, timmar 

stiger ner i djupet,
där musslorna gräver
ner sina barn i botten. 

Min vakthund är en grå kavaj,
med alla benen gömda.
Drar sig undan. 

Man isolerar platsen,
sopar samman fjädrarna,
bygger ett blankt mausoleum.