XXXVII.

Att pragmatiskt uttolka poetiska  alster  resulterar i teore-
tiska ordalag oftast i en antinomi, som  för en pragmatisk
eufism  vars  geocentriska   självändamål  utgörs  av  dess
solipsism,men för vän av ord-ning och reda, där  adekvat
pragmatik utgörs av en etymologisk semantik i vars deter-
minant fastställa att en sol är en sol, en  himmel en himm-
el,salt är salt och inte socker osv...då är dess poetiska sats-
er en realistisk  återgivning  av  sakernas  egentliga  värde
och tillstånd,motför de illusoriska symbolernas spekulati-
va vantolkningar,som ingen nobeltvtar på allvar,utan bör
nog  lämnas  därhän  i  den  poetiska  lekskolans gytter av
skönskrivningens pragmatiska eufismers hokuspokus.

XXXVIII.

Det vanrykte att poesi skulle vara dikt och förbannad lögn
samt att verkligheten överträffar  dikten, dementeras  här-
med av detta faktum att dikten  har en djup  alstrande för-
måga tolka verkligheten så att den synliggörs i ett djupare
plan, ungefär som i ett  mikroskåp, eftersom  verkligheten
som vi i vardagligt bruk endast  ser en  ytlig  bild, och  bör
därför nyanseras, analyseras och översättas  för  att  få  en
mer djupgående inblick av den verklighet  som omger oss,
där skenet ofta bedrar, och  som  vid  en  mer  introvert in-
blick visar på att verkligheten i sig är  helt  annorlunda  än
som vi vid en första anblick uppfattade den,detta leder till
utökade  kunskaper  om rummets  existentiella  värde  och
genererar till ytterliggare  ambitioner  att  berika  sitt  eget
existentiella  livsutrymme,  både  extrovert  som  introvert,
man kan i poetiska ordalag påstå att man kan flyga.

XXXIX.

Det finns poesi och poesi, dvs  sådan  som ofta enbart poet-
en själv är förbehållen tolka rätt,den sorten som kan liknas
vid politikers kanslispråk och ej av vardagsfolk  förstår  ett
jota av, och  man  kan lätt tro att detta språkbruk enkom är
till för att  inte  avslöja  den  innersta  andemeningen i dess
avsikter,med maskeringsstrategisk taktik.

XL.

De som ägnar sig åt kritiska analyser av poesi är ofta själva
oförmögna att själva komponera  något  poetiskt av litterär
särart och värde,vilka ofta kännetecknar kultur recensenter
och lektorer på förlagen,eftersom de anser sig kunniga i att
bedöma  vad  som  kan  betraktas  som  god  poesi  och  hur
denna ska utformas i skrift, men är själva  inkompetenta ut-
forma denna,och inte sällan använder  de  sig av en oragma-
tikens eufism i sin avundsjuka hämnd  för  deras egna prak-
tiska inkompetens i att utöva denna ädla konstart,dit poesi-
diktandet kan räknas.

XLI.

God och dålig poesi är alltid sig själv närmast,och i det poe-
tiska öppna landskapet,finns Inga lagar som stänger in, be-
gränsar och förbjuder, där  är  poesin  fri  som fågeln ute ur
sin bur i sin oändliga  himmel, med  lika  många  stilar som
det finns fågelarter,och förmodligen ännu fler okända.

*