Min far hade ett skägg av solsken och ögon fyllda med en ofattbart blå himmel
Han talade med skratt och log som en sommardag
Han var lika ljus och klar som en midsommarnatt,
Som ett träd i en skog dit vintern aldrig kunde vråla sig in,
En björk med ljusa gröna blad som aldrig sensommaren gnodde mörka
Och genom vilka tunna strålar sol spelade sitt ljus som på en kyrkas vita väggar, innanför de färgade glasfönsterna
Min far hade lika många fräknar som det finns stjärnor på vintern
Fast varma, som riktiga solar
Och allt som var skört fick plats i hans vida, ömmande famn
Allt som var vackert gav han bort
Det som blev över höll han kvar





Någon borde lättat hans börda
För nu håller han ingenting mer