Främsta orsaken till att pennan/skrivarjaget, inte behöver mera trolldryck, är förmodligen en händelse i barndomen.
Vilken sträcker sig mellan nio månader före födseln (det går inte att vara förälder eller blivande utan att kvinnan är gravid, såvitt jag vet blev jag inte utbytt på sjukhuset...) och fram till födelsedagen då en blir arton.
Det är visserligen högre gräns på Systembolaget, men det beror på att en inte är mogen mentalt sett för rusdrycker förrän då.
Litet marginal alltså.
Så det är en av förklaringarna till det.
Även om jag gått på grund och olyckan varit något av en följeslagare redan sedan tidig ålder.

En sak jag inte för någon orsak alls kan minnas var jag befann mig vid tolv tillfällen på året vid ett givet slag av klockan.
Jag har inte tidigare tänkt närmare på saken helt enkelt.
Har du?

Tänker här ett mode någon har startat som svaret på frågor som...
Har du startat en rörelse, en minnets 'kom ihåg', åtminstone det.
Säg, var befann du dig då, vid just den tiden?
Medger att jag inte brukar komma ihåg att minnas det.

Är det av vikt?
Nu kan jag i alla fall inte glömma själva orsaken, bara vem som ställde dessa frågor.
Personen som tänkte så där, undrade över om jag alls tänkt på saken, innan, eller då.
Och det hade jag förstås inte.
Jag tänkte väl mera något i stil med...
'Vi har väl var och en våra fixa förmågor, oavsett vad de består eller eller då de plötsligt just dyker upp, bara för att stanna.
Som varför en del människor som befinner sig nära en öppning av något slag.
För dragets skull?
För säkerhets skull ifall olyckan är framme.
Tiden de tillbringar där verkar göra dem nervösa och i behov av en cigarett.
Tänd även, troligen.
Det är den mest troliga förklaringen till varför fimpar (ytterst få har förstått budskapet om att det är otillåtet att skrapa ner) på marken i nära anslutning till trygghets zoner.
I väntan på vad då?
Bättre tider, kanske.
Då kan väntan bli lång.
Ehuru det kanske var tryggt 'igår', men att den tiden aldrig kommer tillbaka.

Rörelsen som startats kring minnet, är föreställningen om att vissa datum och tider på året känns extra viktiga.
Du kommet ihåg vad som hände just den dagen, vad du gjorde då och var du befann dig.
Nej, rörelsen handlar inte om viktiga händelser.
Utan mera om en föreställning den personen har om vissa datum och klockslag.
Fråga inte mig var personen ifråga fått det ifrån.
Troligen var något i den personens liv en utlösande faktor.

Ungefär som att födas.
Bara måste konstatera just då.
Och just för att det var så oväntat, närmast chockartat, kan jag inte glömma det. Bara att jag inte brukar komma på det just då.
Utan snarare minnas att det som inte skulle glömmas bort, gjort just det.
Jag brukar minnas, dra mig till minnes, först efteråt.
När det var för sent att försöka dra mig till minnes.
Den fixa föreställningen som den personen hade var om vissa datum och klockslag. De är fixa och återkommer likadant varje år.
Minns var du var och vad du gjorde just då genom att anteckna det.
Låter nästan för enkelt.
Kanske är det så att den personens fixering stannat i minnet.
Inte just tillfällen i sig.
Fixeringen är tolv tillfällen.
Ett för varje månad.
Vad gjorde du och var befann du dig då?

Första i första, natten en minut över ett.
Andra i andra, två minuter över två på natten.
Tredje i tredje, nattetid, tre minuter efter tre.
Fjärde i fjärde, nattetid, fyra minuter över fyra.
Och så vidare till tolfte i tolfte, omkring lunch, tolv över tolv, på dagen.

Eller i siffror.

1/1 01.01.
2/2 02.02.
3/3 03.03.
4/4 04.04.
5/5 05.05.
6/6 06.06.
7/7 07.07.
8/8 08.08.
9/9 09.09.
10/10 10.10.
11/11 11.11.
12/12 12.12.

Nu är det så att det som en gång fastnat i huvudet kan vara omöjligt att få bort, som omöjligt att få bort.
Stannar i minnet en tid och faller sedan för glömskan.
Men som så många rörelser och fixa föreställningar.
Handlar det ofta om en sorts trygghet.
Om att söka tryggheten nära en öppning.
Kanske för att födelsen är just sådan.
Som att behöva skiljas, om än helt kort, från tryggheten innanför till det möjligt hemska utanför.
Tacka för att vi skriker.
Först bli knuffad ut och sedan få en sorts 'klapp på axeln', 'knuff i ryggen', för besväret.
Trots föreställningen om att tidpunkten är viktig, minns jag den ofta inte.
Förrän i efterhand, som en skuldtyngd påminnelse.