Den silvriga vattenkokarn fräser ut en sång av ångad vatten.

Det är en sömning morgon med en dag som skriker "Hallå! Du är sen!!"

Min hjärna ignorerar skriken och ber mina fingrar akta sig för det skållande vattnet istället.

Det är en ny dag oavsett timme och dem bruna kaffebönonrna ger ifrån sig en ljuv perfym medens dem mals ner till pulver.

Parfym.
Doft.

Hans doft.

Inlindat i mönstrade lakan gjorda av bomull.
In nästlat i varje hörn av den knarriga garderoben.

Ibland så glömmer jag bort.

Ibland, bara ibland, så minns jag allt för väl.