I går deltog jag i en naturvandring på Djurgården i Stockholm i Naturskyddsföreningens regi. I centrum stod en av våra bästa vänner och välgörare, Humlan. Inte så lite förenklat skulle man kunna säga att utan humlan, bina och fjärilarna, så skulle vi inte ha den flora vi har, eller snarare hade.

Många av våra tidigare ängs -och hagblommor har minskat kraftigt i antal. Den viktigaste orsaken är efterkrigstidens moderna jordbruksmetoder; något som i sin tur lett till en tillbakagång för, inte bara humlan, utan också för bin och fjärilar. När balansen i detta ömsesidiga beroende rubbas, leder det till en tillbakagång för alla dess aktörer. Medvetenheten inom jord-och skogsbruk ökar dock om vikten av att vårda, bevara, och i möjligaste mån, återskapa dessa intrikata system.

Vi fick inte syn på så många humlor under vår vandring, men lärde oss desto mer om dem och dess betydelse av vår kunniga naturguide Maria. Humlor, bin och fjärilar kan vara svåra för oss att finna och hinna fokusera, oftast är det väl de som finner oss, ändå är de så påtagligt närvarande vid anblicken av en blommade äng eller hage.