På gatan mitt i stan, har mörkret har lagt sig.
Gatubelysningen är släkt. Så mörkt och tyst.
Oavsett, var jag än vänder blicken.
Mörkret omfamnar mig, och kylan tränger sig på.
Stänger blixtlås, knäpper knappar.
Långt bortom gatans slut, syns något ondskefullt.
Mörkret närmar sig, med rasande fart.
Ondskan ska inte ta sig fram.
Greppar hårt händerna till nävar.
Talar med hög röst, förbi mig kommer du inte.
Din framfart stannar här.
Kylan är nu framme, sveper runt min kropp.
Kylan tränger sig in, förbi alla lager.
Den omfamnar min kropp.
Får inte släppa taget, jag är starkare än det här.
Varken gud eller någon annan kan hjälpa mig nu.
Bara jag och det inre.
Ondskan sliter mig isär, det svider och blod rinner längst mina slitna leder.
Men då detta från en utomståendes perspektiv, varit en förlust.
Vet ondskan inte, att då mina leder är slits i stycken.
Består jag, av ren energi.
Våra blickar de möts, och ondskan inser sitt misstag.
Med ljuset, energin och all värme.
Förbränner jag, dennes skäl.
Genom mig har din ondska, fått sitt slut...