I morse såg jag exakt ut som mig själv.
Jag ändrade inte på något men när jag kom ut kom en min och satte sig, det var som förgjort att bli av med den.
Jag åt en banan för att få riktigt djup kontakt. Det verkade inte fungera, och skalet, vad skulle jag göra med skalet?
Mitt i allt hade man stängt av trafiksignalerna där jag alltid går över Folkungagatan. Jag bara stod där, med bananskalet. Den Vietnamesiska restaurangen har ett par bord på trottoaren, jag lade skalet på det närmaste. Vad vet jag om Vietnamesisk mat?
Nu vill jag fort över. Vad gäller? En fot i gatan och bilisterna måste bromsa? Jag ser mig om, skalet ligger där jag lade det.
Då, känner jag, kontakt. Önskar bara här fanns en spegel, ger mig den på att jag ser ut som mig själv igen. Känner mig fånig av tanken att "jag har lämnat mitt skal".
Jag "sätter ned foten", och bilisten tvärbromsar.
Jag ler och vinkar: här är jag!