Förvirrad och trött varenda morgon. Längtar efter bekräftade känslor och lever med den eviga undran varför allt gick så fel mellan oss. Vill ta initiativet att skriva det som jag glömt men min värdighet som mina vänner sätter press på hindrar mig.
Försöker hitta inspiration och energi från min lantliga svenska men otroligt idylliska miljö för att läka tankarna och samvetet. Försöker finna nya idéer för att återuppväcka min döda kreativitet men framförallt försöker jag hitta välbefinnandet hos mig. Jag är så livrädd för romantisk kärlek och hur hela min tillvaro utstrålar det. Endast för att jag haft sån brist på sådan känsla under en sån evighet nu och endast haft mina känslor taget för givet av självsäkra narcissister till män.
Framöver ska jag endast förtjäna sanning.
Världen attraherar mig inte länge, vill istället finna tröst i Dalarnas höstmörker och djupa blåbärsskogar, samtidigt långsamt men successivt planera en "otrolig" framtid.