Att en offentligt finansierad vård, skola och omsorg ses som något av en grundbult i ett humant och demokratiskt samhälle, är en åsikt som delas av en majoritet av Sveriges innevånare. Det är i första hand kring den rent praktiska tillämpningen som åsikterna går isär; vilka ägande-och driftsformer ska tillåtas och vilka kvalitetskrav ska omgärda dess verksamhet; vidare, hur ska dessa tillämpas rent praktiskt? Inte minst viktigt är frågor kring offentlig finansiering och vinstuttag.

Att samhället ska ha det övergripande ansvaret via stat, landsting eller kommun, verkar det alltså råda stor enighet om, likaså att verksamheten i huvudsak ska vara skattefinansierad. Konfliktlinjerna går igenom tre områden: för det första, och som redan nämnts, formerna för drift och ägande; för det andra, om, och i så fall på vilka sätt och i vilken utsträckning, det ska vara tillåtet att ta ut eventuella överskott som vinst.

Här gäller skillnaderna i åsikt inte eventuella överskott som återinvesteras i verksamheten, utan vinster som ägarna till en privatägd verksamhet inom områdena vård, skola och omsorg, tar ut för egen del; i första hand gäller detta det som en del debattörer betecknar som "övervinster". Med det menar de att ägarna tar ut en oskäligt stor del av överskottet för egen vinning. För det tredje, djupnar denna konflikt om dessa övervinster förs ut ur landet; i synnerhet om de investeras i så kallade skatteparadis.

Min egen syn på saken, lite enkelt och kortfattat, är att ideellt, privat och kooperativt drivna verksamheter har en positiv och vitaliserande effekt inom vård, skola och omsorg, genom att tillföra en del nya konstruktiva tankar och idéer; vidare, att de skapar nya jobb och genererar nya skatteintäkter.

Detta sagt med förbehåll för att hade dessa enheter istället drivits i kommunal eller landstingsregi-då en av de stora utgiftsposterna för verksamheterna är kostnader för personal-så hade utgiften i form av skattemedel troligtvis varit ungefär densamma. Dock har ett ökat företagande många för samhället och individen positiva effekter, som inte kan, eller bör, direkt räknas om i kronor och ören.

I den mån en verksamhet genererar vinst så ska den självklart ses i sitt sammanhang, och en betydande del av överskottet bör då, menar jag, återinvesteras. Vad gäller ideella och kooperativa verksamheter så faller sig ju detta naturligt. För rent privata driftsformer, bör grundregeln vara att så mycket av intäkterna från verksamheten återinvesteras i drift, underhåll och mer långsiktiga investeringar, att man klarar de kvalitetskrav som lagar och förordningar ställer. Här måste statsmakterna ha så effektiva kontrollinstrument att överträdelser upptäcks.

Det som därefter återstår av en vinst, måste ju ägarna till ett privat företag fritt få disponera över: att återinvestera också den delen, helt eller delvis, eller att den tillfaller ägarna personligen. Det som ägarna eventuellt väljer att behålla själva, står de ju dem sedan fritt att, i enlighet med gällande lagar och bestämmelser, för ut ur landet.

Som jag inledningsvis nämnde så tror jag att den nya mångfalden inom vård, skola och omsorg är, sammantaget sett, positiv, inte bara för dessa verksamheter, utan också för samhället i stort. Detta förutsätter, först som sist, att riksdag och regering stiftar klara och tydliga samt rimliga och ändamålsenliga lagar för dessa områden. I denna text har jag försökt återge några av mina egna tankar och reflektioner kring den aktuella debatten rörande vård, skola och omsorg.