Med nöd och näppe kunde vi ha älskat varann jag såg dig som en glimt ur ett förflutet ungdomsideal. Såg din bild hörde dina ord. Åter anslogs en sträng av förflutna tankar, jag var i dåtid och visste i kropp och själ hur du återuppstod som en Fenix innom mig och vi pratade återigen med vandra.
Din föreläsning var över för den gången, även den här stunden. Både i nutid och dåtid, som i ett fysisk värnande förflutet, inget mera fanns att säga men våra ögon hade mötts. I nuet över en videolänk förmedlad av ett telekombolag.

Blomsterpedistalerna i olika våningslägen, den strålande kraftfulla gemakspalmen på topp sedan vi små gröna undervegetationer på hyllorna där under. Massan som förväntades andas ut dofter och bilda en mjuk miljö till det torra hårda.
Du var vetenskapsmannen vi de elevmässiga ja sägarna. Eller var vi en grund som påvisade sanningen i din doktorandföreläsning.
Nuet ger inget svar. Våra ögon söktes till varandra slumpmässigt vad förväntades, skulle vi fortsätta kontakt eller var dina metamorfoser du dribblat med i ett par timmar bara ett försök att nå nästa trappsteg upp i Babel.
Vår åldersskillnad var inte stor fysiskt, men mentalt stod vi på olika trappsteg, vem skulle stiga upp eller ned och i vad?

Ringklockan väckte mig ur tankevärlden, utanför i porten stod en främling med hörsnäckan intryckt i öronen viftade på mig för att få mig att öppna. Jag borde inte men tryckte in portkoden, stängde min dörr. Hoppades att jag inte behövde läsa i media dagen efter om ett överfall i någon annan lägenhet. Jag hade inte beställt någon budavlämning.
Så hörde jag jag en smäll i brevinkastet och såg att det kanske hade varit en hemleverans av pizzor och på tillbakavägen ner hade man passat på att dela ut sina reklamlappar. Identitetslöst, storstadsyndrom man gick inte ut för att köpa färdigmaten. Kanske man inte ens pratade med någon. Läste lite på den enkla reklamen, sms:a in dina önskemål. Swicha betalningen till vår mottagningskod. Pizzan är på ditt bord inom en halvtimme.
Tanken gick tillbaks till tiden när jag med entusiastisk beundran lyssnat på framtiden. Förutspådd av en ung kvinna, som försökte få oss att inse att vi jäktade i onödan för vi styrde själva över våra liv.
Tankfullt letade jag efter en smörgås hade blivit hungrig av att öppna för matleverans till någon annan i huset.

Ögonen som sökte, jag var åter i minnet, säker på att jag var utvald den gången. Minnet var en lögnare eller var det den den fysiologiska tiden som hade gett mig reakomponenter för att bedöma. Se skillnad på dröm och verklighet.
Det var 40 år sedan vi var nästan jämngamla, hade den biologiska klocka börjat sända ut sina signaler den gången. Vi var ganska många i salen som lyssnade värmen fokuseringen, våra kroppar sände ut feromoner likt bina i en kupa. Drottningen läste omedvetet av och gav repulsion. Tiden styrde, men styrde vi tiden.

Vår rädsla för att förlora kontrollen behärskar oss. Nu var detta åter här som en tanke i nuet. Allt handlar om att leva i kontakt eller leva med frånvaron av kontakt i nutid. Numera till och med förlitar vi oss på födoämnes leverans via ett anonymt bud inkallat med teknikens hjälp.
Våra fysiska kontakter är snart minimerade, men vi styr och kan undvika känslomässig tidsmanipulation. För nu som då styrdes dessa av den enda sanna klockan, biologin eller elektrokemin kunde man kalla det.
Massan av de sönderfallande molekylerna ja ända ner till kvarkarnas dans i ickerymden. Allt kunde om något ha påverkat oss ifall våra ögon hade mötts i en alltför lång stund av denna enhet av våra liv.
Synd att vi numera bara möts av dessa ettor och nollor, ledande icke ledande funktioner som bildar vår omgivande världsbild skapad av vår hjärna.

© Bosse 6 oktober 2017.