Alla dessa biblar är det något att spara, tankeflarn jag kanske är den sista som bryr sig. Många har det blivit genom åren. Lästa är de också. Tryckningsåren för mina böcker går inte så långt bak i tiden bara trehundra år.
De flesta böckerna är från det expanderande 1800-talet. Var det ett
religiöst århundrade eller var det en följd av den industriella
expansionen.
Tung och stabil står släktens ålderman, det kan man kallen Postillan,
två kryptiska bomärken berättar att den tillhörde släkten. När jag
var barn förvarades två hopvikta dokument där skrivna med svart
bläck en order från en dåtida kung över riket, hur och vad detta
innebar är lika förlorat som dokumenten.
Far berättade som vad mitt minne säger mig, att släkten var skeppsbyggare.
När någon kom från kungen med ett likadant papper så var det
bara för de som bodde i byn och hugga skog och börja bygga skepp
för då var det krig på gång i riket. Skogen var släktegendom att
vårda, men kom order från kungen så var det bara att lyda. Han
hade en gång gett skog och mark till en förfader till oss att vårda
och förvalta med villkor att att alltid ställa upp med nybyggda skepp.

En saga god som någon, breven hade jag sett när jag var liten. Läsa
kunde jag inte då ännu, men jag minns rester av ett sigill och de
konstiga tecknen som om de hade varit ritade av ett barn. Far
kallade dem bomärken.
Jag kommer ihåg att jag sett samma tecken inhuggna i de stora
granitblocken som vår gamla kyrka var byggda av. Läste i en
bok att alla som ägde mark och hus var tvungna att skänka sten
och dagsverken till kyrkobygget. Som bevis högg man då in sitt
bomärke i stenen. Ingen ville väl släpa dit mera sten än man
var tvungen till. Det var säkert ett tungt arbete så stora som
stenarna var och väggarna var tjocka kanske två meter.
Det konstiga var att kyrkan var medeltida, det ena bomärket
från vår släkt satt högt uppe på tornväggen mera än två meter.
Knappast någon graffiti, vem släpade förresten med huggmejsel
och slägga för att klottra på sten uppe på en kyrkvägg. Ja tydligen
var släkten gammal. Jag hade börjat torka och damma av
biblarna.
Kanske är jag den sista i ledet av hantverkare som läser gamla
biblar för deras egenvärde. Hur många hade inte vänt de här
bladen. Av vilken anledning kan man fråga sig, var man ens läskunnig.

Tar ned mormors bibel, den är tryck med bokstäver som mamma
kallade tyska stilen. Dessa var de ända som hon mormor med
svårighet kunde långsamt stava sig igenom bokstav för bokstav.
Mamma brukade läsa för mig ur den när jag var barn och med svårighet
kan jag också läsa de främmande bokstäverna.
På försättsbladet står det med skrivstil prydligt ”Tillhör Gunilla”.
Mormor kunde inte skriva, utan där under är kryssat två kryss
med anilinpenna.
Bredvid hennes bibel står en trasig bibel som jag fick tillsänt mig
av de som hade köpt vår sommarstuga.
När de rev den gamla hittade man en plåtlåda som tidigare innehållit
konfekt och nu bevarat den här bibeln och ett par trasiga kuvert
där någon tagit bort frimärken med vatten. Man kunde se att det
ena var skrivet till Wiktor och det andra till Alice. Men bläcket var
utflutet av fukten så det mesta var oläsbart.
Plåtlådan har jag brodergarn i.

Bibeln saknar både pärmar och sidor, inte mycket att spara. Jag
har jämfört den med andra 1800-tals biblar det kan vara en sådan
som trycktes i Sverige billigt. Biblar från tiden när emigrationen
var som störst. Då var de ett minne av hemlandet och en möjlighet
att bevara sin identitet.
Jag sparar utan att det kan vara bevisat att den tillhört min farfar
eller på något sett min släkt. Farfar hade bröder som emigrerat
på 1800-talet.
En var det som hade levt som trapper, hans dotter hade hetat Alice.
Hon hade hälsat på farfar i början av 1900-talet. Svenska kunde
hon inte mycket mera än några ord. Jag frågade mamma hur kunde
ni prata med varandra, ”Wiktor” kunde Amerikanska fick jag till
svar. Ja farfar hade seglat runt jorden då när seklet var nytt, varit
över för att träffa sina bröder.

Pappas 1900-tals bibel sticker ut, den är den med de sliten hörnen
brutna. Full med invikta blad som markerar läsvärda ställen och
minnen. En torkad blomma och ett understruket bibelcitat, med
namnet Hansson i marginalen ett kors inunder. Tyvärr inget
årtal.
Pappa var Översergeant kanske han varit tvungen att läsa över
en stupad kamrat. Bibeln följde alltid med när pappa reste på
arbetsresor, den var alltid med även i krigen.
Längst bak stod uppräknat 18 namn och överst stod datumet
12 februari.
Jag antar att det var 1940.
Bibeln ett minne hade följt pappa genom två världskrig. Han fick
den av sin mor när han konfirmerades, hon hade med ovana sirater
skrivit ett bibelord och lyckönskningar i livet.
Bokhyllan är välfylld med kristen litteratur som man kan säga var
lämpad för ett protestantiskt hem. De hade följt mig genom livet ända
från mitt barndomshem, som den gamla boken med titeln Arndts sanna kristendom Kanske inte Luthersk protestantism mera en oppositionell bok.

Många nyare tillskott står också här. Jehovas Vittnens Psalmbok
är en sådan. Jag fick som musikkunnig, förmånen lära en ung flicka
att spela de psalmer som skulle användas när hon konfirmerades.
Ett förtroende som gav mig psalmbok och ökad insikt.
Ett annat minne ger mig Mormons bok som kom till mig en vårdag
i min hemstad. Jag satt i en mindre park, livet var bekymmersamt
hade just stigit av bussen efter att i grannstaden sagt tack och
farväl till ett tidigt exploderande kärleksförhållande. Ja som det
går när ett fyrverkeri brinner och strålar så blir det bara illaluktande
aska som återstår. Livet kändes tomt flickan, för kvinna var hon
knappt var trevlig. Knappast bildskön men hon hade vänliga händer
och lärde mig de första stegen ut i den heterosexuella gemenskapen.

Nej bibeln skulle det handla om, en prydlig ung man frågade ifall
han fick sätta sig bredvid mig och berätta om sin tro.
Det fick han för det skingrade mina tankar. Vi hade ett lärorikt
samtal som resulterade i att jag blev ägare till Mormons bok på
svenska. Den kostade den facila summan av alla mina mynt jag
ägde den dagen.
Han ställde nämligen frågan brukar du bära växelmynt i fickan,
jag svarade jakande och då sade han att jag kunde få hans bibel
mot alla mynt jag bar i fickan. Så blev jag med bok den gången
och billig blev den.
Vad har då alla dessa böcker gett mig?
Kunskap kanske frågor Ja.
Koranen står där outforskad utan att ge mig någon djupare mening.
Den känns som något vildvuxet som blommar utan att ge varken
doft eller frukt i utbyte.
Att fördjupa sig i de tidiga Kristna religionerna är som att nyförälskad
kliva bakom förlåten och erkänna att man är novis men utan att redovisa
sina hämningar.
Sorgligt nog kommer jag aldrig att få se mina skatter gå i arv med
hopp om att någon efterföljande skall vända bladen och undra vad
tänkte den tidigare ägaren när han läste detta, varför hörnviktes
sidan. Recykling är inte alltid av godo för stoft förblir stoft och reell
materia är skrymmande.

© Bosse 17 oktober 2017.