Hej skall du komma med upp till mig på en kopp the, jag tittade ned på hennes sällskap en ful äcklig terrier. Mitt avsmak för sällskapet hade endast att göra med min rädsla. Jag hade blivit biten av just denna typ av hundras.
Kvinnan som plåstrade om mig den gången alltså ägarinnan till den hunden, behandlade mig med förakt. Lite skall väl en man ända tåla var budskapet, om det så bara gällde en sexårspojke. Man springer inte förbi min goda vän och kamrat utan att be om tillåtelse din dumma pojke, var hennes snäsiga kommentar till mina tårar.
Orden kom återigen i mitt minne nu när jag blev bjuden på en kopp the. Inte samma hund, inte samma kvinna och inte samma tid och plats.
Visste hunden det? Jag hade läst någonstans att hundar hade ett metamedvetande, kunde minnas paranormalt, alltså tro det eller ej. De kunde antagligen minnas en annan rasfrändes upplevelse även över tid och rum. Kvinnomatten i det förflutna hade föraktat mig som inte tålde att bli biten utan grät för de små såren. Kanske den här hunden visste att jag var ett ynkligt hankön. Var det här förresten en hanhund.

Fritte fick sina tassar avtorkade, jag ställde mina skor prydligt vid dörren innan vi gick den smala trappan upp till lägenheten. Hunden hette Fritte fick jag lära mig där nere i farstun och var en hanhund. Trappan ledde till ett kök, gammaldags med väggpanel av det som kallades pärlspont, färgen gröntonad. Tydligen allt i original från före sekelskiftet.
Fritte drack lite vatten ur sin skål och hoppade in in sovkorgen gick några varv och lade sig med en suck.
Hon gick och tände gasspisen satte på en stor kopparpanna med vatten. Bad mig sedan gå in i salongen. Hon nickade mot den gamla ådringsmålade spegeldörren, sade att jag kunde bekanta dig med rummet medan thet gjordes i ordning, jag kommer straxt vill du ha mjölk och socker?.
Jag gick in i rummet som doftade av gamla textiler och gammalt möbelpolich. Gardinerna var tunga vinröda och täckte nästa hela fönstret, ett hopfällt slagbord och en boduardsoffa dominerade rummet som hade stolarna placerade mot väggen.
En kakelugn med broderad eldskärm stod i ett av rumshörnen, sedan fanns ett par små pelarbord vid soffan. Rummet var smalt litet och fullt med möbler, varför kallade hon det salongen. Hur många flera rum fanns.
Jag satte mig försiktigt på soffan och väntade. Hon kom in med the, ställde fram varsin kopp av fint tyskt porslin. Frågade hur många skedar socker jag ville ha, det serverades alltid strösocker varje gång jag drack the hos henne. Mjölk nekade jag varje gång när vi drack vår theseremoni. En smal kanelskorpa var ett obligatorium.
Vi satt bredvid varandra och pratade om livet och våra erfarenheter som två gamlingar som känt varandra i århundraden inte som de ungdomar vi ändå var. Senare i livet när vi träffades och delade gemenskapen behövdes inga ord, men ritualen vid en kopp the behöll vi.
Jag lärde mig hennes lägenhet med åren och fick väl aldrig någon bra förklaring varför det minsta rummet kallades salong, hennes sovrum kallade hon bibliotek för det var sovplats och arbetsrum kombinerat. Fyrtio år varade vår bekantskap mycket hände under den tiden men hon fick alltid heta fröken. Ja hund fanns hela tid med i bilden av henne och vår kamratskap. De blev nya hundar när ålder eller sjukdom krävde det, men de hette alltid Fritte och var av rasen terrier.

© Bosse 25 oktober 2017.