Kanske var det trots allt här som rosor aldrig dog, tänkte han och sparkade samtidigt loss en kvadratisk gatsten från granitgången. Med oväntad kraft reste han sig upp från bänken, tog med sig gatstenen och joggde lugnt i riktning mot minneslunden. Han tog sig över den lilla kullen och kom fram alldeles bakom kyrkogårdsförvaltaren som svängde med lövblåsen. Den joggande mannen förstod aldrig om det var ljudet av krossade hörselkåpor eller om det var skallbenet som han hörde trasas sönder när gatstenen träffade kyrkogårdsförvaltarens huvud med full kraft. Oavsett så var det mer kusligt än vad han hade förväntat sig.