(Tänkt fortsättning på del 1, av spännande historia)


Scenen är följande. En person står bredvid en sittande person i en ateljé. Det är en vanlig person och en serietecknare. De är till synes bekanta med varandra. Det är en studio och den vanliga personen kan tänkas ha ett förflutet som 'sjåare' i hamnen. Dessa två personer har mellan sig ett samtal. Den spännande upplösningen på detta samtal är såsom i 'faggorna', 'på tapeten'. Låt oss kalla den vanliga personen Bertil och serietecknaren för Jonas.
Bertil yttrar till Jonas.
- Skulle matrosen prata med kaptenen.
Jonas svarar troligen Bertil något i stil med.
- Hur skulle det samtalet se ut då?
Matrosen till kaptenen.
- Om jag vore kapten.
- Vilket du inte är.
- Föreställ dig att jag vore det...
- Jo. Ponera det.
- Då skulle jag titta i kikaren, se ett isberg i fartygets väg, väja för det. Bara det att nu är jag inte en kapten. Så jag skiter nog i att stå kvar här.
Varpå matrosen avlägsnade sig bort, utom synhåll.
- Öh. Vad?
Sade kaptenen för sig själv. Satte kikaren för ögonen och såg ingenting i dem. Han hade glömt att ta av linsskydden. Ja, sedan vet du hur det gick. Han hann inte väja i tid helt enkelt.