Gamlingens tankar Allhelgonakvällen.

Att leva som flykting och utstött bland sina egna? Är det en möjlighet eller är det en ynnest. Och hur kan det ske i ett land och en tid när möjligheterna är oändliga. Med ett knapptryck kan man nå ut till hela världen och motta budskap om glädje eller ondska. Man kan sortera och välja, tycka och vraka. Hur kan man då känna sig som en flykting bland sina egna?

Har man i de orden ”sina egna” lösningen. Vem är det som bekräftar det ego som vi alla har och som får oss att känna oss delaktiga i den omvärld vi lever inuti.
Är det våra nära och kära, vår släkt och våra vänner. De som skall vara vår länk till det förflutna och en länk till vår identitet.
När åldern träder in i vårt liv, blir då den ända kommunikation våra barn eller våra närbesläktade. Med tiden försvinner de och då blir vi lämnade ensamma med oss själva.

Hur är det, sedan förlorar vi förmågan att kommunicera, förlorar förmågan att anpassa oss till de föränderliga ”koder” som skapar samhället. Vi sitter ensamma med en mängd med kunskap, men helt oförmögna att få ut den.
Alla vägar har en stängd dörr och nycklarna är försvunna, för de som förstod vårt språk är borta, vår identitet är utplånad.
Vi lever som flyktingar i vår egen tid, vårt eget land och med ett eget språk. Utan förmåga att bli sedd, hörd eller bekräftad.
Vilka vill ha de minnen som man ändå inte kan eller vill förstå. Som ändå inte betyder något annat än en förfluten framtid.

© Bosse 4 november 2017.