Som sol jag sänks över skog och land
Som trädens kronor satt i brand
I timman då mitt liv stod still
I dimman där jag lida vill

Stormen bjuder in min själ
Att vandra ner i kärr och älv
Att åter bindas till min sorg
Som rasar i mitt hjärtas borg

Naturens kall, en dyster stämma
Klingar sant, i melankoli lämnad
Att torka ut som dagg i sol
Att vittra bort precis som ifjol

Det skymmer i mitt sinne nu
Som skriker tills min ork tar slut
Jag ser ej stig framför mig alls
Ej den kära tröst som fanns

Mörka vatten viskar tyst mitt namn
De lovar mig en säker famn
Det löftet ligger närmst till hand
Som lossat mig från livets hamn

Som storm i natten, sorgen ven
Som river ner en rutten gren
Som viner mellan mossig sten
Alltings mening, blott ett sken

Ljus nu klarnar upp den sky,
Moln ännu täcker med sin hy
Sorg har bildat elva ärr
Tvunget självsvåld i ett kärr

Kylan biter ännu hud
Nattens brud, i lövverks-skrud
Först efter skymning hörs flickans ljud
Som med brusten röst ger sorgebud:

”Ro och glädje fanns ej kvar,
En dunkel slöja slutet bar,
Löpande mellan träd som skar,
Han lämnat oss utan ett svar.”

”Utan tröst han intet längre vill,
Då tid stod still, i dimman vild,
Han då gav vika för all smärta,
Och lämnat oss med brustet hjärta.”