i minnet brusar barndomsvintrar;
snöstjärnor på anoraksfickan, fådda för kilometerlångt skidfarande
mammas chokladbitsutdelning när orken började närma sig gnällig nivå
och varm, het, saft (med pappa) mellan slalomåken och messmörsburkarna på Åreskutan

ja, hög blir jag på snö
med eller utan skare
ser också att småfåglarna blir höga
de når nästan upp till fönsterbrädan nu snart,
alltför snart
återgår snön till himlen
och alla fåglar ramlar ner på marken igen

minnet brusar lite extra
när de små timmarna lägger sig och dagen kikar fram
bakom garaget
minnet av andra mornar, av andra vaknätter
som inte gav någon utdelning alls

blir jag då lägre
om jag kryper in under snön
minskar minnesförmågan
och vad minns jag då i så fall

kanske kommer jag ihåg att jag inte finns
kanske kommer jag på
att allt har ett pris och att kanelbullen
bara kan ätas en gång

eventuellt kommer minnet att le emot mig
säga
det finns ingen dåtid
ingen framtid, allt är nu

och vad gör jag då?