Vattnet är kyligt men
oemotståndligt
när lånade ekan ger
skjuts för den hågade
Årorna, klumpiga,
tvingas av envisa
armar att arbeta
Smörbollar stirrar

På bottnen av bäcken som
rinner till fjorden
i ljuslila lockar
de vackraste snäckor
Men handen som tar dem
när smältvattnet kramar
och smörbollar nickar
vill yla av smärta

För blast utan hjortron blir
ekan så lämnad
och strömmen får tag i den
för den mot bukten
Åtrad skall lånaren
springa i fatt den
men benen är blåa
när äntligt hon når den

Snäckskalen kastas
med skrammel i ekan,
så döda men sköna
Och hur komma själv däri
är det ens möjligt
med ben som är frusna
med armar som svider
med vattnet till fiende

Dra den till stranden
är svårt, men kan göras
När smörbollar gäspar
åt kämpande människa
lyckas den senare
kliva i ekan
med årorna skjuta den
flott ut i fjorden.



3/11 2017