En gång i tiden, för inte alls så länge sedan besökte jag en vän till mig. Han hade bosatt sig här i Taiwan för att kunna få en smula sinnesro. En annan vän till honom som var en ganska ny bekantskap, kom under mitt besök hem till honom och några män hade med sig ett stort paket. När det avtäckt paketet visade det sig att det var en ny teveapparat. Min väns nya vän plockade med hjälp av de hjälpsamma männen bort några prydnadsföremål och tavlor från väggen, sedan tog de fram en bänk och ställde teveapparaten på. Efter en smula småprat medan apparaten anslöts och provades så gick de allesammans ut igen och försvann. Några dagar senare dök den där nya vännen upp igen och tittade då ganska naturligt bort mot väggen med tavlorna och prydnadssakerna. Varpå han gav till ett utrop och sedan fortsatte att skrika en bra stund. Han ville veta vart teveapparaten hade tagit vägen. Min vän visade honom då till ett annat rum en bit bort i huset och där fanns teveapparaten stående på bänken, bara frånkopplad. Den nye vännen var väldigt upprörd och tjattrade på hela vägen tillbaka till det rum där tavlorna och prydnadssakerna befann sig. Min vän lät sin nye vän prata av sig en smula. Sedan ställde han en serie enkla frågor.
- Är detta mitt hus?
- Självfallet.
- Är köket mitt kök i mitt hus?
- Ja.
- Är dessa prydnadsföremål som finns här i rummet mina?
- Mhm.
- Den där apparaten som ställdes upp här för några dagar sedan, är den min?
- Ja, men...
- Är apparaten min?
- Ja, men...
- Är apparaten inte min så får ni gärna ta tillbaka den.
- Apparaten är din.
- Nu tycker jag det är dags för en god kopp te.
Några dagar senare hämtades teveapparaten igen av den nye vännen och sedan hörde min vän inte av den nye vännen något mera. Av detta äventyr drog jag den slutsatsen att det finns två slags vänner. De vilka man själv väljer att kalla för vän och de vilka försöker göra en små tjänster man aldrig frågat efter och under det att detta sker vill få kalla en sin vän.