Är det för att jag är så lik min far och ser ut precis ut som honom som du föraktar mig så mycket som du gör.
Är det kanske de som omedvetet sticker i dina ögon?
För dig är jag och kommer alltid att vara en omedveten ständig påminnelse av ditt och min fars äktenskap och förhållande som var ett enda stort misslyckande.
Du är så förblindad utav din stolthet och ilska att du inte ser vad du håller på med eller hur du agerar mot ditt egna kött och blod, din dotter.
Dina andra två barn, ja dom kan vara glada över att dom inte är lika sin far.
Men jag?
Ja Jag drog nitlotten för det enda du ser i mig är min far,
en ständig påminnelse av ett misslyckande som tär så mycket på din stolthet mer än någonting annat.
Så därför blir jag straffad, vad jag en gör så du duger det inte till.
Du föraktar mig så mycket att du inte ens tål att ha mig i din närvaro.
Allt jag gör eller försöker göra är fel, allt med mig är fel, jag är ett enda stort problem och störningsmoment i ditt liv.
Du önskar att jag inte fanns och du kanske inte säger det högt,
men jag vet att vad jag en gör eller försöker att göra så kommer jag alltid bara en plågsam påminnelse av ett misslyckat äktenskap och förhållande.
En ständig kamp om ett barns önskan och längtan efter sin mors acceptans vars stolthet väger tyngre än sitt egna kött och blod, sin dotter.
Dottern är och förblir tyvärr alltid det bortglömda barnet.

/Izabella Bölander.