Jag fixar inte det här!
Tänker jag ständigt om och om igen.
Samtidigt som jag försöker att fortsätta kämpa efter att få lite luft.
Jag känner hur min kropp fortsätter att skaka okontrollerat,
jag försöker igen med att få stopp på det hela.
Men min kropp säger bara nej och jag misslyckas åter igen.
Paniken fortsätter att stiga och blir bara starkare och starkare.
Jag vill bara få ett slut på det här!
Här ligger jag ihopkrupen i en fosterställning efter att jag fallit ner på marken,
min kropp skakar okontrollerat och jag kan inte andas.
Det gör ont det så obeskrivligt ont.
Jag försöker att finna en kraft till att skrika,
men när jag öppnar min mun och försöker så kommer inga ljud ut.
Jag känner hur det börjar svartna framför ögonen på mig och tänker,
nu är slutet nära.
Jag kommer att dö.
Varför ser ingen mig?!
Jag ligger ju bara här!
Varför kommer ingen och räddar mig?!
Nu svartnande allting helt.
Nu blev allting tyst.
Jag ser bara ett mörker, ett enda stort mörker.
Nu är jag är död.
Nu är jag verkligen död och mitt liv?
Ja mitt lilla liv är nu verkligen över tänker jag för mig själv.
Men mitt i allt mörker och tystnad,
så känner jag att hur det sakta men säkert börjar mer och mer att bränna.
Jag känner hur det bränner längst kinderna mina och jag känner smaken utav salt.
Det är tårar som har runnit brännande ner längst mina kinderna mot mina mungipor.
Smaken utav salt är ju tårar?!
Jag förstår ingenting?!
Jag är väl död tänker jag för mig själv.
Men så börjar jag känna hur den stora tryckande känslan börjar att lättna.
Jag börjar känna hur jag nu får luft och kan andas åter igen.
Jag börjar höra ljud som blir allt högre och starkare.
Det jag hör är ljud ifrån fåglarnas kvittrande som låter som en enda stor harmonisk sång i mina öron.
Jag känner ett lugn, min kropp skakar inte längre, smärtorna är som bortblåsta med vinden.
Jag känner hur jag börjar återfå kontrollen över min kropp igen.
Jag börjar se hur allting börjar ljusna igen.
Jag öppnar mina ögon som tidigare varit slutna och tänker,
Jag lever!
Mitt liv då?
Ja mitt lilla liv det är verkligen inte är inte över än.
För livets hemlighet är att allt kommer att bli bra igen.

//Izabella Bölander.