En dag fick jag lust att köpa ett gäng rosor och en del vykort för en krona styck. Rosorna minns jag inte vad de kostade dock. Jag ställde mig sedan utanför en stor affär på Hamngatan i Stockholm. Det var en dag i juni och inte så just stekande hett. Men ändå var det efter tolv eftersom vaktparaden som går förbi varje dag, hade travat förbi bara en tio minuter innan, eller någonting i den stilen. I alla fall så hade jag inte berättat om mitt äventyr för de som hade affären. Jag bara ställde mig där och såg väl ut 'som om det regnade'. Bara att det inte gjorde just det. Det var ju sol och kanske en tjugotvå grader eller så. Hyggligt molnfritt och som vanligt 'fullt av folk', på gator och torg. Även om det brukar vara hyggligt fullt i Kungsträdgården, som ligger några stenkast där ifrån.
Jag hade satt ihop varje ros med ett vykort som föreställde just rosor och så hade jag kretat dit en sorts budskap på detsamma som sade något om hur trevligt det var att de bevistade platsen just idag och en önskan till personen om en fin fortsättning på dagen. Rosorna var tjugosju stycken och i litet olika stil, med det gemensamt att de alla var gula. Inte röda alltså, som en först skulle ha kunnat förvänta sig eller tro. Det var ju som sagt mitt eget experiment och inte affären i sig som lockat folk till sig för just den sakens skull. I början var det 'lugna gatan', men efter bara någon halvtimme började det röra på sig. Som en skulle kunna ha uttryckt sig, den som velat. Det steg ut en del människor ur affären och bara en del av dem fick mottaga en gul ros. Nu hör det kanske till saken att nämna att butiken var hyggligt stor och därför hade två ingångar. En stor mitt på och en litet vid sidan av. Ingång från gatan var det dock, inga trappor att gå upp eller ner för, för att ta sig dit. Genom att ge en ros bara till en del människor, och även om det var en grupp fick bara en av dem en ros, så kastade de litet undrande blickar ibland på mig. Precis som om de ville ha en ros med ett kort, bara för att de lämnade affären. Men jag gav mig inte utan hade just den avsikten att bara ge till en del, litet på måfå sådär. En del av dem som ingen ros hade fått, vände tillbaka in i butiken, som för att klandra personalen där. En och annan kom fram till mig och undrade varför inte alla som kom ut ur butiken fick en ros. Men jag teg. Hur den människan än argumenterade eller viftade med händerna. Hur orden än föll. De som fick en ros sken upp och kände sig säkert både utvalda och premierade. De som fick en ros tog glatt emot den och tackade för den, en del översvallande också. Det var minsann inte varje dag... En del människor som inte fick en ros, hade som argument att den 'i alla fall inte var röd'. Andra rynkade på näsan och sade något om affärer och jippon. Som sagt, efter en stund var de i alla fall slut och ungefär då kom det ut en kvinna ur affären och såg sig omkring. Hon var klädd i personalens uniform och hade säkert något ärende där ute på trottoaren. Jag stod kvar en stund och när hon granskat mig en stund, frågade hon mig litet neutralt så där om jag visste något om saken. Om det varit jag som delat ut dessa rosor och om jag sett någon som stått där och delat ut rosor till människor som kom ut ur butiken. Jag såg tillbaka på henne i och för sig. Men jag svarade inte och slog inte heller ut med händerna eller ryckte ens på axlarna utan stod som sagt kvar en stund i det fina vädret, varpå jag tog mig över gatan och väg in i parken en bit bort. Tillbringande en stund där och gick sedan till en restaurang och åt en bit mat med något kallt, i ett högt glas till för starköl troligen, att skölja bort smaken med sedan även.